En veckas heshet är nu över. Jag som precis hade vant mig. Hade glömt bort hur jag låter i vanliga fall. Nu minns jag.

Igår var det den 26 augusti, tydligen en viktig dag.
Såhär gick det till i Lyngby:

Mamma: Ajuste, vi ska ha kalas idag! Jag har köpt fika!
Jag: Kalas?! (med fasa i mina ögon, vem har jag nu glömt..?)
Mamma: hehe..
Jag: Vänta.. Östen har namnsdag?
Mamma: Ja, klart det ska firas! Har köpt kattgodis!.... Ja och muffins till oss...
Jag: Mamma. Det är en Katt.
Mamma: Äh..

Två timmar senare var kaffet kokat och jag&mamma fikade framför ett avsnitt av family guy. Östen var också med. 

Låt mig presentera - Östen


Vi ses
/M

Något som jag har frustrerat mig på den senaste tiden har varit de budskap och personer som ligger bakom de bloggar som toppar dagens listor. Jag tycker att det känns bedrövligt att det är den här bilden av vårt samhälle som flest läsare dras till.

Bloggar blir en allt större del av dagens samhälle och finns som inspirationskällor överallt. Följer man en blogg så gör man ju det av en anledning. För att det finns intresse. Det är därför detta upprör mig. För jag vill inte ha i bakhuvudet att det är sånt som finns i toppbloggarna som andra små tjejer inspireras av. Jag vill inte att de här bloggarna ska på något sätt vara någons förebild. För då blir jag rädd. Riktigt rädd.

jag vill bara radera deras tankesätt!
För deras egen skull.

Det gäller bloggar vars innehåll endast består av utseendefixering och skitsnack. Unga flickor med platinablont hår, putläppar, massor av smink, push-up BH, utmanande kläder, som ständigt pratar om plastikoperationer, viktfixering och har idolbilder som Paris Hilton och självaste dockan Barbie. Allt handlar om yta. De bryr sig knappt om sina studier eftersom de verkar tro att de kan försörja sig genom sitt utseende.

jag blir matt av att läsa det.
Jag vill kunna tro att de har större framtidsutsikter än så.

Har vårt samhälle verkligen kommit till denna punkt? Vi kommer aldrig finna ett jämlikt samhälle ifall detta fortsätter. Inte om flickor självmant fortsätter med att måla upp sig själva som sexobjekt, desutom sprider detta budskap vidare. För hur ska man då kunna hitta en ömsesidig respekt mellan de olika könen? Det finns inte. 

Jag vill se starka, självsäkra tjejer med intelligens och respekt för både sig själv och andra.
Någon som klarar av att se potentialen i sig själv. Något annat än ytlighet.

Jag har många gånger påbörjat att skriva denna text, jag gillar egentligen inte att vara den som dömmer och har varit rädd för att jag gjorde en för stor grej av det hela. Men kände mig nu tvungen när jag ögade igenom Katrin Zytomierskas, ni vet Alex Schulmans exfru, blogg där hon mer eller mindre tog orden ur mun på mig! (Fast hon uttrycker sig kanske aningen grövre) Det känns bra att någon höjer rösten!

Så ja, Tack Katrin!
Väl talat.


Hittade även ett klipp..


/M

Det visar sig visst vara så att min blogg fyller ett år idag, ett helt år. Tiden går nog ganska snabbt ändå. Tid. Har alltid tyckt att det är ett märklig ting. Hur allt är beroende av den.

Då, i mitt första inlägg, skrev jag om hur jag hade läst att hösten är det nya nyåret, eftersom det oftast är i samband med skol&jobb starter som man sätter upp nya mål inför framtiden.
Det kanske ligger någonting i det, för likadant nu som då så känner jag mig oerhört optimistisk och driven.

Så skål, för tiden!


Vi ses
/M

Vecka 34 har nu passerat och Antonia har nu slagit bo i schweiz!

I fredags träffade jag en styck stressad och förvirrad Antonia i stan för att hjälpa henne inhandla det sista innan avfärden. Kan tala om att hon behövde den där hjälpande handen för hennes tankar var allt annat än sammlade. Vi yrde runt i någon timme innan vi kände oss färdiga med alla ärenden. Vi förflyttade oss snabbt till Nymö där hon fick packa sin matchväska sen körde vi vidare till Vä. Det var ett hemskt tråkigt väder att titta på fotboll i, men jag hade mycket trevligt sällskap såsom Stoffe och Carro P! Tyvärr förlorade Vä matchen med två fjutt-mål i slutet. Tråkigt, mycket tråkigt.

Efter matchen följde jag med till Nymö igen där vi åt lite gott med familjen och bytte om innan kvällens utgång. Sista natten med gänget. En lugn och mysig kväll. Vid två körde jag och Toni hem och det var då dags att börja packa. Eller, jag packade. Samtidigt som jag dirigerade henne till att göra det ena och andra. Som sagt så var hon aningen förvirrad. Vi var uppe hela långa natten och packade i vår egen fart och pratade om det kommande året. Det var egentligen lite mysigt!

Vid 6 var det dags att köra då Michaela, Antonia och jag satte oss i bilen och vi blev inte mycket till sällskap för våra ögon slocknade i stort sett direkt. Vi hade trots allt haft en lång dag/natt! Så var vi väl framme på Kastrup och vi följde med in, tog en sista fika, hjälpte henne att komma rätt och gav varandra en sista kram innan hon gick igenom säkerhetskontrollen.. Mina ögon tårades kanske en aning..
Sen påbörjade jag och Michaela hemfärden igen!

Väl hemkommen så slängde jag mig direkt i sängen och somnade på två röda och sov gott tills mobilen började göra läten. Jag har ju den fula vanan att sova med mobilen i sängen så att vakna ifall någon ringer är oundvikligt. Där påbörjades det att planera kvällen. Det var först tänkt att jag skulle följa med Carro P på kräftskiva, vilket hade varit både gott och trevligt! Men istället hamnade jag hos Greven med Tess, Stoffe och några andra och sa att vi skulle möta upp Carro på T-baren sen. Fast det blev visst aldrig någon utgång. Vi satt istället kvar hos Greven ett bra tag innan vi kilade och åt på Subway, sen åkte jag bara hem där jag somnade som en stock. Det var en trevlig kväll, men seg var jag!

Dagen efter bestämde jag mig för att jag förtjänade en mys söndag och så blev det. Iklädd den hederliga mys-outfiten d.v.s leggins, ett stort linne och en kofta så tittade jag på film och tog det lugnt. Och satt och funderade på hur Antonias första dagar varit.. Har inte hört något från henne än, men är jätte nyfiken!

Vi ses
/M

Varför är det oftast så att när amerikanska filmer/serier ska ha med en svensk person så är engelskan inte bara dålig utan de bryter desutom väldigt mycket, men inte på svenska.. utan mer på kanske..tyska? Det gör väl egentligen ingenting, men när de nu lägger så mycket tid&pengar på castings, prepp, inspelningar mm. så borde det väl snart slå någon att svenskar faktikst inte alls låter så..?

Bara en tanke.

/M

Här och där har man slumpmässigt hört talas om Schulman släktet. Och jag har då bara ställt mig frågan, vem fan är Schulman?

När jag har läst efternamnet så har jag genast fått bilden av någon arrogant viktigpetter som utnyttjat sin intelligens för att nästla sig in i branchen. Bara någon med för höga tankar om sig själv. För vad är de egentligen kända för? Jag är ännu inte säker. Vad jag vet har de bara halkat på ett bananskal och glidit in i ett kändisskap. Och kändisskap utan någon egentlig grund har jag aldrig haft någon respekt för. Därför har jag länge varit emot bröderna Schulman och allt vad de innebär och har vägrat, mest p.g.a principiella skäl, att ta del av deras framgång.

Men. Mot förmodan. Jag erkänner mig nu schumlanerad, och ja händelsen får faktikst ett eget uttryck, för det är så det är. Jag är schulmanerad. Jag har verkligen fattat tycke för deras skrifter! Smart och checkt. De skriver sällan om något något "vettigt", ändå roas jag! De bjuder på sig själva och får mig att skratta högt, jag gillar det, de har humor i min smak. Jag gillar deras tankesätt.

Hatten av. Det är allt jag säger. Hatten av.


Hur som helst, dagen har mycket att erbjuda!
Ses vi ute ikväll?
/M

Onsdag, Onsdag, Onsdag.. Kära onsdag.

Imorse väckte Östen mig med sin höga, maskulina röst och började samtidigt dra klorna i sängkanten så att det kändes som att kontinentalplattorna var på väg ifrån varandra i en hastig fart. Min katt vet med andra ord hur man får upp en styck Maria ur sing säng där en något skeptisk blick oftast medföljer. Mat, det är allt den där katten tänker på.

Det som gjorde denna morgonen nämnvärd var att jag steg upp och märkte förvånat att min hals hade fått besök av ett gäng kråkor! Ja asså, jag var hes - fruktansvärt hes! När väl förvåningen hade lagt sig blev ansiktsuttrycket annorlunda och jag började små le, jag är nämligen en av de människor som faktikst roas av att vara hes. Om det kommer i små mängder vill säga. De låter ju så dumt! Kalla mig knasig om du så vill, men visst finns det en gnutta komik i det hela? Men mitt nya sound lindrades efter någon kopp kaffe. Fast jag kan ännu känna av det lite, kan man förvänta sig liknande tillstånd imorgon då jag vaknar? Jag skippar det helst, jag roas sällan av samma sak mer än en gång, på följd då.

Har förövrigt suttit hemma hela dagen, bortsett från min numera dagliga prommenad. Jag har blivit tilldelad den ädla uppgiften att påbörja "´Projekt Antonia" som jag väljer att hemligstämpla. Ganska orelevant info om man inte är denna dam faktikst..

På tal om fröken Weber så tittade hon nyss in, tydligen så saknar Weber-hushållet balsam.. Så där gick kranen igång!
Tänkte kila in till stan en runda sen och kolla läget, ses vi?

/M

v. 34

Detta är en speciell vecka. För på lördag lämnar Antonia - my partner in crime - detta land och beger sig ner till kallare fronter såsom Schweiz. Jag är så glad och spänd för hennes skull, det kommer att bli en magnifik upplevelse och jag tror att hon kommer att älska livet där borta. Jag känner henne. Detta är vad hon vill och behöver- äventyr! Med nya människor, nya utmaningar, skidor och andra festligheter..

Jag själv ska känna på en vardag utan henne och det har en märklig klang i sig. Det har trots allt varit hon&jag i tre år, sedan andra veckan in i gymnasiet då det var min första dag på Österäng. Vi hade idrott, fast ingen av oss var med. Jag minns hur jag tyckte att hon ställde så otroligt många frågor. Haha! Jag var blyg och osäker men den här tjejen som var både glad och framåt, Antonia, räddade mig. Endast hon vet vad jag menar med det.
Vi är två totalt olika personer, fast på något vis funkar vi perfekt tillsammans.
För mig är hon som en oslipad diamant.

Jag tror att jag lider av något som man brukar kallar seperationsångest. Ett år. Det är lång tid. Fast samtidigt kan jag knappt bärga mig över att höra henne berätta om allt!



Vi firade Sara i lördags och fick en sista galen helg tilsammans. I lördags var det rock som gällde, ja det var så vi sa. Vi kände för rock och vi var rock!
Vi levde i nuet och hade bara väldigt kul.

Nu ska jag gå och plocka ihop alla hennes grejer som ligger runt i huset - kläder, skor, kassaskrin, en hammare..? haha, don't ask..
/M

Tjena tjena.

Jag är ju en blogg människa, uppenbarligen - jag skriver ju själv. Men jag menar att jag även läser och följer många andras. Det har blivit lite av en hobby, eller så kan man kalla det tidsfördriv. Det är iaf beroende framkallande..

Jag är tillexempel hookt i Mogis. Inte för att den är bra, inte för att den är innehållsrik, inte för att den har ett bra budskap, inte för att den är vettig över huvud taget. Tjejen är bara blåst. Jag är fast för att jag måste se vad hon mer har kokat ihop. Hon får mig att le, för det är så att jag blir mörkrädd ibland. Hon är 19, ser ut som 25, är stenrik, bor i stockholm, har ett schysst utseende och verkar ha ett glidar liv. Så är hon egenkär. Bloggen genomsyras av ett uppenbart självförtroende då den mest innehåller bilder och videos på sig själv och sina kläder. Självförtroende är bra, men inte när ens tankar om sig själv går för högt.

Kolla gärna in hennes lektion i ord, lär er bland annat hur man säger hejdå på ett roligare vis ifall ni känner att er vardag behöver piggas upp! As coolt!
Åh, ironi, jag älskar det.

Förlåt. Jag gillar egentligen inte trash talk, who am i to judge? Men jag känner bara att vi nog inte lever i samma värld. Det är märkligt vilka glipor pengar skapar i vårt samhälle.

Vi ses
/M

Den som spar - han har! Som man brukar säga..

Jag är inne i en fas där jag vill göra så mycket - det finns en massa planer och ideer som ständigt ploppar upp i mitt huvud. En ide av låt säga mindre slag visade sig bli att rensa min garderob. Nej, rättelse: mitt klädrum. 

Jag har min garderob i vårt gärtsum, vilket sällan används - det gillar jag. Jag har aldrig varit någon direkt organiserad människa så de kläder som jag använder ligger alltid i en hög. Ja, en hög. På soffan. Ibland på golvet. Jätte praktiskt! Vikta, undanstoppade kläder och hela den biten är överskattat. Mitt sätt funkar bättre, med en kläd-soffa. Så det slog mig att kläderna som faktikst finns i garderoben sällan/aldrig används  och tar därför onödig plats, alltså behövdes en ordentlig rensning.. och jösses..

Ser ni högen? Jag kom i chock. För jag kan tala om för er att den var gigantisk! Vem behöver så mycket kläder? Vi pratar typ 300 plagg. Haha, jag bara skrattade åt mig själv samtidigt som jag förtvivlat pratade med Toni i telefonen.

Förlåt, men jag tyckte bara att det var lite komiskt!


1.


2.


3.


4.

Notera att kläderna på golvet är vad jag ska göra mig av med.. Hälften.

Vi ses
/M

Häromkvällen när jag var ute och promenerade med min vän Antonia så kom vi in på attt prata om just det. Båda instämmde på att vi har kännt oss så lyckliga på den senaste tiden. Är det inte härligt? Att denna förträffliga känsla välsignar vår vardag. Ah, själv är jag mycket nöjd. I vårt samhälle är det kanske lite tabulagt att säga så, men varför skulle det vara fel att dela med sig av att man mår bra? löjligt. Allt känns så spännande, har många projekt på G nämligen och sen i allmänhet så trivs jag väldans med min omgivning. Ja, jag är lycklig. Och jag tänter passa på att njuta. För trots allt, lets face it, things gonna change!

Att fånga dagen, det är det allt hänger på.

Vi ses
/M

Hola chicas y chicos!
Tänk, den frasen fick mig att få rysningar en gång i tiden. De orden innebar nämligen att det väntades en och en halv timmes spanska lektion med en lagom barsk lärare som inte höll av mig så värst. Vi klickade aldrig. Så tanten gjorde mig en gnutta nervös. Fast jag gjorde nog henne lite nervös med så.. Eftersom jag besvarade henne med likgiltighet.  Hehe, åh vad jag njöt då. Fast mycket spanska lärde jag mig tyvärr inte. Dumt, I know. Men det är lätt att vara efterklok.


Min helg har varit kalas, egentligen bokstavligt talat. Syster kom hem i fredags vilket alltid är trevligt. Har sett mycket av syster på sistonde, det gillar jag! Anledningen till att hon drog sig ner till Skåne berodde på farmors 75-års kalas. Familjen agerade köksperonal hela kvällen, farmor blev så stolt. Kanske inte låter jätte spännande, det var det inte heller. Men det var trevligt med lite kvalitetstid med systra min och desutom hade stockholmssläkten med sig min favorithund, Mimmi. Jag är oftast inte vad man kallar en hundmänniska, men den där skulle jag gärna kidnappa!
 
Åh vad skön solen var i lödags, jag blev en gnutta kinkig när jag kom på att jag behövde leta mig in till staden då. Skulle köpa gemensam present till Toni och en blomma till Susanne eftersom hon bjudit över oss för att fira de båda på kvällen. Måste säga att jag hade en mycket trevlig kväll, blev så glad över att träffa alla mina vänner. Det var ett tag sen..
Sen bjöd söndagen på en baksmälla.. och farmor på mat. Sa sen hejdå till Stockholm.


Men.
Så, jag har bestämt mig. Jag ska lära mig spela gitarr!
Jag satt och filosoferade under gårkvällen och råkade titta bort mot den gammla gitarren. Där stod den och dammade i sitt hörn. Sågs så ensam ut. Så plötsligt sa en röst innom mig - Nä, nu är det dags!
Jag ska äntligen ta tag i det där som jag har funderat på i så många år. Cuz when I finally set my mind to something - bewere! Jag satt uppe halva natten och laddade hem något fyndigt program och läste och tittade och testade. Med ett nöjt leende. Måste in till stan och köpa nya strängar imorgon bara.
Innan skolstart ska jag kunna spela gitarr. Gitarr är coolt.


Nej, nu måste jag ut och röra på mig! Jag älskar min nya drivkraft.
I'm a rising star
/M