v. 34

Detta är en speciell vecka. För på lördag lämnar Antonia - my partner in crime - detta land och beger sig ner till kallare fronter såsom Schweiz. Jag är så glad och spänd för hennes skull, det kommer att bli en magnifik upplevelse och jag tror att hon kommer att älska livet där borta. Jag känner henne. Detta är vad hon vill och behöver- äventyr! Med nya människor, nya utmaningar, skidor och andra festligheter..

Jag själv ska känna på en vardag utan henne och det har en märklig klang i sig. Det har trots allt varit hon&jag i tre år, sedan andra veckan in i gymnasiet då det var min första dag på Österäng. Vi hade idrott, fast ingen av oss var med. Jag minns hur jag tyckte att hon ställde så otroligt många frågor. Haha! Jag var blyg och osäker men den här tjejen som var både glad och framåt, Antonia, räddade mig. Endast hon vet vad jag menar med det.
Vi är två totalt olika personer, fast på något vis funkar vi perfekt tillsammans.
För mig är hon som en oslipad diamant.

Jag tror att jag lider av något som man brukar kallar seperationsångest. Ett år. Det är lång tid. Fast samtidigt kan jag knappt bärga mig över att höra henne berätta om allt!



Vi firade Sara i lördags och fick en sista galen helg tilsammans. I lördags var det rock som gällde, ja det var så vi sa. Vi kände för rock och vi var rock!
Vi levde i nuet och hade bara väldigt kul.

Nu ska jag gå och plocka ihop alla hennes grejer som ligger runt i huset - kläder, skor, kassaskrin, en hammare..? haha, don't ask..
/M