För 5 år sedan levde min Kajsa ett så kallat vilt liv tillsammans med sin bror och mamma och var en mycket skygg katt. Den dagen hon miste sin familj hittade jag henne i vår trädgård, och till min förvåning letede hon sig direkt upp i mitt knä knä (vilket är den enda gången hon någonsin har velat ligga i någons knä) där hon myste ner sig och somnade trygt. Hon valde mig. Sen den dagen har vi varit oskiljaktiga. 

När jag nu måste vänja mig vid en vardag utan henne gör det så ont. Det kommer att bli så ensamt. För  hon fanns som sagt alltid vid min sida. Det känns så orättvist.. Usch vad jag hatar detta. snyft...

/M