Jag har tråååååkigt!

Det började pratas om utgång ikväll, jag kände mig väldigt sugen! Men det blev visst inte så iaf eftersom det visade sig att de andra skulle på en "members only" förfest som jag inte fick vara med på. Kinkig värd tyvärr, det tyckte jag var elakt. Vadå "fullt"? jag är 1.50, kallas mini, hur mycket plats tar jag på en skala? hahah

Jag känner att jag har varit väldigt dålig på att vara 18, alltså att göra 18-års-grejer. Mitt leg har inte åkt upp särskilt många gånger. Aja, jag får jobba på det..tss..

Visserligen är jag ganska trött, för vet ni vad jag har gjort hela dagen? Haft möte. Träffades med Kalasfabriken UF vid halv 1 tiden på det vanliga stället, dvs. i Carro Ps lusthus, där vi har jobbat på vår företagspresentation som är inplanerad på tisdag. Kommer bli great! Dessa 5 timmars möte innebar kanske inte full koncentration eftersom vi svävade iväg på diverse diskussioner. Framförallt på ämnet: framtid.

Jag måste ju bara säga, mina vänners förtroende för mig är förfärlig! När jag t.ex. börjar prata om att jag borde försöka skaffa mig ett jobb höjs ögonbrynen till en väldigt hög nivå, förvånade är inte förnamnet ens! Så idag var jag tvungen att fråga: "..Asså..Tycker ni verkligen att jag är så lat..!?" "hm.. vill du att vi ska svara ärligt?" haha! Men de tyckte tydligen inte att jag var helt lat, de är bara förundrade över min lugna attityd mot allt.

Som Baloo sjunger - var nöjd med allt som livet ger, kloka ord. Jag stressar alltså inte upp mig inför alla val i livet, för hur det än blir, löser det sig på något vis! Det jag väljer att upphöja i mitt liv är relationer, för så länge det känns bra på den fronten är jag nöjd med livet. Att ha en karriär har aldrig känts så viktig för mig, visst är det kul om jag nu hittar något som jag verkligen vill ägna livet till, men om det sen visar sig att jag jobbat på maxi halva mitt liv - fine by me! Bara jag har pengar att leva för och fortfarande har kvar mitt glada humör! Jag upphöjer det allmänna välbefinnandet. Men jag börjar bli lite trött på hur folk reagerar, jag börjar ju tveka på mig själv. När ingen annan verkar tro på att jag ska klara vuxenlivet, ja, det är ju ingen confidens bouster direkt!

Folk har nog missförstått mig helt! Jag har bara ingen panik med allt, jag är 18 år, planerar att leva 3 gånger längre, så varför sån brådska? jag har ju hela livet framför mig! Klart att jag hade uppskattat att bli framgångsrik, idén dissar jag inte. Men det hänger på hur man uppnår den... Jag vill inte i slutet av mitt liv blicka tillbaka och se mig slava för att uppnå något karriärsmässigt mål. Vill inte drunkna i karriärsstegen liksom, med stress och press. Jag ser själv en utarbetad pappa här hemma, sån vill jag inte bli. Men det betyder ju heller inte att jag inte kommer bry mig om att försöka...

Som framtida jobb vill jag helst arbeta med mycket människor, jag tycker om att möta nya personligheter och bolla idéer där emellan (ifall man får chansen) trots att jag tyvärr kan karaktäriseras som blyg. Men sånt går väl att träna bort? Därför funderade jag ett tag på psykolog, hade ju varit jätte intressant! Men sen kom jag på att jag inte var så bra i på pappret... Men i vilket fall som helst så vill jag arbeta med något fritt, brett, alltså inte vara insnöad på en specifik sak. Jag är mer något man kallar en kreativ människa, men på grund av brist på självförtroende har jag aldrig vågat/klarat av att leva ut mina intressen. jag går samhällslinjen och härrom veckan frågade min mamma varför, eftersom hon ser att jag saknar motivation och drivkraft. Hon vet att jag går helt fel linje eftersom min utbildning ligger långt bort från mina egentliga intressen. Tråkigt men sant...

Mitt måtto är "jag går dit benen bär mig, det ska inte vara svårare än så". Jag har hört många uttrycka att mål och ordentliga framtidsplaner är viktigt, men jag tycker det oftast ger orealistiska förväntningar som i många fall kan sluta i missnöje, och vem gillar sånt? Därför är det bättre om man tar det som det kommer, visst kan man göra planer/mål men man måste kunna acceptera om livet tar andra svängar någonstans också.

Visst, jag har drömmar, stora drömmar. Tyvärr är de för stora, så sannolikheten är minimal. Men det accepterar jag och tror att jag kommer vara ganska nöjd med mitt liv ändå. Jag är en person som tycker att "nöjd" är lagom!

Vi ses
/M