Jag måste vara klyschig. Jag ska rosa någon. Eller några. Er, där ute. Var ni är är!
För någon vecka sedan skrev jag om hur jag hade uppskattat lite mer vänlighet ute i kollektivtrafiken, bara för att man kan.

Så, förra veckan, då fann jag det!
Jag blev inte bara erbjuden en sittplats, utan en annan satt även och delade med sig av sitt liv. Till mig, en främling, i en vänlig och civiliserad ton pratade vi om våra studier och livet som pendelare. Öppenhjärtat och glatt, som om det inte var en stor grej, bara för att man kan.

Inom mig kände jag ett mindre lyckorus, eftersom timingen satt så bra. Det kändes som min röst var besvarad. Lite lustigt.

Jag blev alltså motbevisad, det finns vänlighet på även bussar och tåg.
Där ser man.

/M