Idag får jag kalla mig själv duktig utan att försöka glänsa eller att någon får lov att fnysa åt mig.
I så fall sluta vara så Svensk!
Ibland får man säga att man själv är bra.

Jag har varit väldigt flitig i min mening. Jag har ansträngt mig på praktiken och hållt mig sysselsatt trots att där för tillfället brister på sysslor för min del. Duktigt. På lunchtimmen igår fick jag plötsligt för mig att gå på en lunch-prommenad. Inte illa, i det kalla vädret och allt. Desutom fick jag skoskav i storlek med Peru (kändes det som) och jag gick inte ens vilse. Duktigt.

Senare tränade jag. Två pass. Duktigt.
Jag kände att det var dags att återvända till mitt kära funky dance där jag till min glädje togs emot med öppna armar. När ledaren hälsade och tog min lapp bugade hon till och med, log brett och sa
"Heeeeej!
Välkommen tillbaka,det var länge sedan man såg dig här!"
En gång i tiden var jag en av de exklusiva stammisarna där. Men det var länge sedan nu. Jag var rädd för att jag skulle ha lika svårt att hålla takten som en klumpfotad älg.
Riktigt så farligt var det dock inte.

Och idag trotsade jag mig själv - var jag ute och sprang! Och kontrade med lite styrka därefter.
Jag Hatar att springa. Det finns ingenting tråkigare. Ändå gjorde jag det, en liten runda bara.
Men inom loppet av fem minuter hade jag lyckats lokalisera smärta i mina vader, benhinna, knä, rygg, hade vrickat foten, fått håll och kommit fram till att skorna är för små. Min hjärna får för sig så mycket skit när jag springer. Hur kan ens egen hjärna motarbeta en så? Jag vill ju springa för det är bra träning. Men det är för jobbigt för min hjräna.

Hade jag läst en artikel om att löpning en fullständigt värdelös träningsform,
tro fan att jag hade börjat tycka att det är kul då,
för så fungerar min hjärna.
Jag vill skratta mig själv rakt i ansiktet.

I am a real piece of work.
/M