Känner man mig så vet man, jag läser inte. Inte böcker.
Jag läser skvallertidningar.
Jag läser på baksidan av mjölkpaket.
Jag bläddrar igenom tidningar.
Jag läser min skol-litteratur, med viss motsträvlighet.

Men jag läser inte en bok frivilligt. Det är som att sträva mot min natur. Kan inte hitta den ro till att bara sitta still och.. läsa.

Förutom nu. Nu sträckläser jag! Kom på mig själv att jag suttit i exakt samma position i över en timme igår och det var med en viss förvåning jag kom på hur fängslad jag var. Hur lätt det var för mig. Ögonen bara flöt över texten och jag bytte sida i en jämn takt. Jag var med i historien, skrattade, grät, kände ilska. Och tanken på att jag skulle sluta läsa var nästan obefintlig. Så jag sov med boken över näsan. Ganska sött ju.

Det som nästan är värst är att jag sitter och läser en bok vars historia jag redan kan, jag vet ju vad som kommer hända men ändå kännde jag ett starkt måste. Det är som en förälskelse och det är Therese fel, det var hennes ide. Det var hon som fick mig så nyfiken.

Ska jag berätta vad detta är? Vad detta kallas?
Twilight hysteri.

/M