Återigen är det jag som får underhålla med mina historier om vad som händer i mitt ibland något bisarra liv. Jag råkar ut för det mesta. Igår var det svalor som tog över mitt rum vilket orsakade att mångas smilegropar kröp fram har jag fått höra. Och imorse gjorde jag mångas morgon.
Jag träffade Jens igen.

En utvecklingsstörd kille som jag vänligt råkade säga hej till en morgon för ett tag sen. Jag såg hur hoppet växte i hans ögon... Imorse sågs vi åter igen på morgontåget och han kände direkt igen mig och kom fram för att ge mig en gosig kram. Mina klasskamrater som fanns bredvid satt med sina förbryllade ansiktsuttryck och höll på att dö. Man får ju inte skratta.

Så satte han sig framför mig och började prata. Frågade vad jag hette, ålder, vart jag bodde och den vanliga biten. Så söt var han. Jag svarade mycket snällt och fick reda på en hel del om hans liv också. Till sist fick han modet till om att fråga ifall jag hade pojkvän. Jag kände mig tvungen att spräcka hans lilla bubbla och svarade ja... Och vad hette min pojkvän?
Någon som kan gissa?
Douglas såklart!
haha.

Så tog han armkrok på mig och ledde mig ut från tåget som en riktig gentleman innan han klappade min på huvudet och sa
- jag tycker om dig Maria
Sen vinkade han glatt hejdå.

10 min efter att vi hade kommit in i klassrummet skrattade alla åt mig, till och med min lärare...
På något sett fick jag ta smällen hela dagen, när jag bara ville vara snäll.


Vi ses
/M