Det blev en väldigt tung och dyster ikväll igår när jag förstod vad som hade hänt.
Chockad. Omtumlad.
Fredrik har lämnat oss, alldeles för tidigt.
Så fruktansvärt och ofattbart.

Jag har på något vis försökt att hedra hans bortgång med att tänka tillbaka på dem minnen jag har tillsammans med honom. Vi hade tyska tillsammans i högstadiet, det var så vi lärde känna varandra. Vi satt bredvid varandra en hel termin. Han satt på min högersida längst bak i klassrummet i mitten raden minns jag. Fredrik, eller "Tyskis" som vi kallade honom, brukade hjälpa mig med tyskan när jag inte kunde. Jag tyckte om att tetas med honom. Någon sa till oss att vi gnabbades som ett gammalt gift par. Därefter kallade han mig frugan. När han fick moppe kunde jag få åka där bak tillsammans med honom. Snäll som han var. Vi umgicks en hel del på högstadiet. Vi sågs ibland och gjorde pannkakor. Det var lite av en grej vi hade, att ha pannkaks-kvällar. Jag fick för mig att han var lite förtjust i mig vilket jag tyckte var lite jobbigt. Jag såg honom som en bra vän. Vi sprang på varandra ett par gånger under gymnasiet också. Jag kommer ihåg en sen utekväll i Alp d'utze då han så snällt satt och lyssnade på mitt fyllesvammel. Stackare! Dagen efter försökte jag skamset att undvika honom.

Det var ett par år sedan jag träffade honom sist men men jag minns honom som en alltid väldigt glad, snäll, rolig och charmig kille. He was one of the good ones.

Hoppas att himlen tar väl hand om honom.
Mina tankar går till hans familj, hans sambo och hans närmaste vänner.
Vila i fred, fina Fredrik.