Det var exakt 7 veckor sedan vi hade vår första date och nästan tre månader sedan vi träffades för första gången. Klockan var runt 5-halv 6 tiden på morgonen och Jens kom in i sovrummet och kröp ner i sängen för att mysa, sådär som han brukar göra innan han ska iväg till jobbet. Det är så fint att få den stunden på morgonen. Det är den bästa starten på dagen som man kan få.

 

Jens hade precis ätit sin frukost och druckit sitt kaffe i lugn och ro och behövde bara snabbt hoppa i sina kläder innan han var redo för att köra till jobbet. Han gick in i sitt sovrum som vid den tiden hade gula väggar och på golvet låg en matta med kinatecken på. Sängen stod längs väggen in till vänster och där låg jag och snoozade innan jag skulle upp och göra mig redo för ännu en dag i skolan. Han kröp ner under täcket tätt intill mig, kramade om mig och gav mig en puss precis som han brukar göra. Därefter drog han bak mitt hår bakom örat med en lätt hand på ett sådär kärleksfullt sätt och tittade på mig med varma ögon. Jag var mer sovande än vaken men låg ändå och njöt av tanken av att han tog hand om mig. Jag log belåtet. Det var så mysigt och jag ville inte att han skulle lämna sängen, någonsin.

 

Jens var tyst och omfamnade mig hårt igen och viskade till mig hur fin jag är. Jag blev varm inombords och svarade honom med en svamlande nyvaken röst. Han blev tyst för en kort stund medan han samlade mod till sig. Man hörde hur han nästan tog sats och andades in ett djupt andetag inför nästa mening. Han var redo. Han viskade med en lätt blygsam och mjuk röst "Får jag chans på dig?". Jag tittade på honom med mina nyvakna ögon, log generat och burrade genast in huvudet i Jens famn. Han såg lite nervös. Jag fnissade till och tänkte på hur fånig han var. Det tog några sekunder innan jag svarade honom, men när jag väl sa ja kramade Jens mig hårt igen. Han var glad och lite lättad kunde jag avläsa ur hans kroppsspråk. Men av rädslan över att jag inte hade tagit hans fråga på allvar blev han ändå tvungen att kontrollera innebörden av detta. Att det innebar att vi nu var officiellt tillsammans. Jag tittade på honom igen med en eftertänksam blick och bara nickade.

 

Jag hade plötsligt fått en pojkvän. Min väckarklocka hade inte ens ringt ännu men jag hade ändå redan hunnit göra ett beslut som kom att blir en  ganska stor förändring i mitt liv. 

 

---

 

Tänk att det har redan gått två år sedan den morgonen. Jag minns morgonen väldigt tydligt och under tiden jag har skrivit har jag hunnit tänka på många andra fina minnen vi har tillsammans. Jag känner mig lyckligt lottad till att ha hittat en så fin kille som jag trivs så fantastiskt bra med. Han är en av mina bästa vänner och är personen som tar upp största delen av min tankekraft. Han är den personen som jag vill dela allt med. Personen som kan få mitt hjärta att göra volter. Han gör mig lycklig och får mig att känna mig trygg. 

 

Vi träffades första gången på en midsommarfest 2010 då jag av en slump bestämde mig för att gå fram och prata med honom, bara för att han var den enda killen som hade Converse på sig, haha. När vi sa hejdå till varandra den kvällen så sa en röst inom mig att detta kunde vara killen för mig. Jag satte nästan i halsen när jag hörde mig själv säga detta, om en kille som jag bara precis hade träffat. Jag som inte ens ville ha något förhållande. Men så blev det i alla fall lustigt nog och jag är oerhört glad över det. Jag hoppas att vår lycka håller i sig i många, många år till.