Vår kaffebryggare slutade fungera under söndagen vilket klart var mycket tragiskt för oss. Jag försökte nonchalera problemet och tänka att jag inte behöver något kaffe. "Vill man - kan man" sa jag till mig själv. Det första dygnet klarade jag mig faktikst ganska bra och kände mig ganska optimistisk, fram tills igår kväll. När huvudvärken började komma krypande fick jag erkänna mig själv besegrad. Vem försöker jag lura? Jag både vill ha och behöver mitt kaffe. 

Pappa kom förbi nu i förmiddags för att hämta ett instrument som han glömde i söndags och när jag öppnar dörren så står han där - med två koppar kaffe i handen! Lyckan är obeskrivlig. Jag grabbade snabbt tag i kaffet och drog in ett djupt andetag. Kaffe luktar så gott! Så bjöd jag in min pappa och vi satt vid köksbordet och pratade medan vi drack vårt kaffe. Vi diskuterade lite jobb inför kommande vecka, han har några grejer som han behöver hjälp med. Det känns bra att ha några små saker att göra under tiden jag söker annat. Men bäst av allt var den enkla gesten att köpa med sig kaffe. En så enkel gest, men som förgyllde min dag. Tänk på det där ute - det är  dem små sakerna som gör det.