Känslan som infinner sig när man inser att man har suttit på ett tuggummi. Man reser sig och ser en lång, elastisk tråd följa efter en. Vissa svordomar ligger och lurar på tungspetsen och det blir en kort konfilkt med sig själv över hurvida man ska få bort det. Man vill inte ta i det, men man måste, för att kapa linan mellan sig själv och sätet man satt på. Man försöker lösa situationen så smidigt som möjligt och snabbt avlägsna sig, utan att möta någon annans blick. Det är en pinsam stund och man vet att man har kvar tuggummi på rumpan. När man dessutom inser att man måste gå 2,5 km genom byn innan man kan se hur stor skadan blev, det är som pricken över i.

 

Jag har varit en kort sväng i Lyngby nu på förmiddagen och hann dricka en kopp kaffe i solen tillsammans med mina föräldrar och Östen. Det var trevligt och det gjorde mig glad att se hur grönt och fint det har blivit i Lyngby på bara en vecka!